Jag har länge låtit den här bloggen förfalla. Det är inte för att jag inte har något att skriva, utan för att jag inte har tagit mig den tid som krävs, och framförallt på grund av prestationsångest. Eller omvänt; på grund av en rädsla att göra bort mig genom att skriva en massa strunt som jag sedan ångrar. Men egentligen är det en fåfäng och dum rädsla. Vad gör det om jag skriver något dumt på en anonym blogg som ingen läser? Enligt Montaigne säger alla dumheter ibland - det är först då man börjar ta sina egna dumheter på allvar som det börjar gå illa. Medelmåttigheten, varav pinsamma misstag och förnedring är en oundviklig del, skall inte föraktas. Tvärtom skall man vara stolt och glad över att vara mänsklig. Kallade sig inte Jesus för människosonen? Och led han inte och blev förnedrad som oss andra? Till skillnad från de flesta av oss medelmåttor, blev han i och för sig ihågkommen och hyllad efter sin död. Men kanske vägs det upp av att han gjordes till ursäkt för- och motivering till, en lång rad av historiens grymmaste brott. Sådant slipper vi medelmåttor oftast undan till det relativt låga priset av en anonym och obemärkt hädangång. Hur som helst. Medelmåttans kvalitéer och erfarenheter är av absolut nödvändighet om man skall förstå och göra sig förstådd med andra människor, vilka ju till en övervägande del består av andra människor utan någon utmärkande medfödd talang (genierna är en försvinnande liten minoritet genom historien). Så istället för att skämmas för det idiotiska som jag till äventyrs låter skriva ner och offentliggöra, så skall jag vara glad och stolt över mina fel och brister, eftersom de, inte bara är en del av att vara människa, utan också därför att jag genom dem och de erfarenheter de ger mig, gör att jag kan förstå och kommunicera med andra människor. Kort sagt manar det till en viss ödmjukhet inför livet och dess utmaningar och i förhållande till sina medmänniskor. Och som det heter; högmod går före fall (vilket kanske ett övermått av ödmjukhet - självhat - också gör). Därför är också en karaktär som exempelvis George Castansa, en verklig hjälte, till skillnad från t.ex. (agent) Dale Cooper, vars karaktär förvisso är eftersträvansvärd som förebild, men han är ett fantasifoster som inte behöver ställas för de problem och utmaningar som vi medelmåttor möter. Livets problem reduceras för Cooper till en rad kuriositeter, som konstiga mordfall o.s.v., vilka inte är relevanta för oss vanliga (och kanske vågar man tillägga, verkliga) människor. Cooper, till skillnad från Castansa bemästrar och tämjer inte den verklighet vi lever i. För att vara relevant måste man alltså konfronteras med samma problem och utmaningar som alla andra obegåvade och för att kunna förstå och kommunicera med andra människor måste man alltså själv dela deras erfarenhet av medelmåttighet vilket alltså är liktydigt med misslyckanden och förnedring. Genom att skriva dumheter som jag ångrar kommer således min trovärdighet bara att öka. Dessutom, som Stirner påpekar, så finns det ingen anledning att göra sig till slav under sina egna åsikter. Jag förbehåller mig rätten att revidera och förneka mig själv -jag står nämligen fri även ifrån mig själv!
Men för att förstå mig själv krävs kanske mer än den skuggbild som tecknas på andra av mitt eget bleka sken. Jag måste göra mig själv till mitt eget studium. Man kan då fråga sig nyttan av att studera sig själv? Det enkla svaret är att jag, åtminstone fram till min död, måste leva med mig själv (och kanske även vara död med mig själv i evigheten). Det kan då vara föredelaktigt att känna sig själv och känna sig själv väl. Montaigne, som kanske kan beskrivas som den första bloggaren (om nu Pascal ska betecknas som den första twittraren), skriver någonstans att den som enbart går igenom sig själv i tanken eller muntligt aldrig kan tränga ner på djupet. Det är först då man gör sig själv till sitt studium och reflekterar sig själv i skrift som de djupare nivåerna öppnar sig. "Genom att måla mitt porträtt för andra har jag målat mig med ljusare färger än mina ursprungliga." Och det är detta som måste vara motivet med den här bloggen; att studera mig själv. Och eftersom jag är mer än min egen fysiska lilla person, kan dessa studier mycket väl leda in mig på till synes ovidkommande ämnen vilka dock är en del av världen som jag upplever den. Det skumma återsken det ger i mig. Men vad som verkar än troligare mot bakgrunden av mina tidigare alster blir detta en blogg om våndan av att starta en blogg…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar