Om arbetslöshet (och sysselsättning)

Debatten kring arbetslöshet och sysselsättning tenderar att vara en aning enfaldig och vill jag även hävda: är en skendebatt med en kvasiproblemformulering. Den uppmärksamme borde t.ex. ha observerat hur denna valrörelse präglas av en närmast identisk diskussion om arbetslöshet i allmänhet och ungdomsarbetslöshet i synnerhet som den under förra valrörelsen. Arbetsdelningen är här ungefär densamma: oppositionen anklagar regeringens arbetslöshetsmått för att undervärdera den verkliga arbetslösheten. Skillnaden är att oppositionen nu leds av de röd-gröna och regeringen av de grå-blåa (eller i vilka kulörer alliansens politik skall målas?). Debatten rör sig dock enbart på ytan, vilket tenderar att premiera vissa typer av argument och positioner och då bl.a. en diskussion om arbetslöshet och sysselsättning som i huvudsak fokuserar på dålig och/eller bristfällig statistik (all statistik utgår från generaliseringar och är därför per definition bristfällig). Arbetslöshetsdebatten är intressant eller kanske snarare beklämmande, av framförallt två anledningar:

1. Arbetslösheten, eller missbruket och icke-bruket av arbetskraft, är den kapitalistiska marknadsekonomins stora paradoxer. Samtidigt som denna typ av ekonomi berömmer sig av att vara effektiv vad gäller resursallokering så är en konstant arbetslöshet en del av dess ständiga karaktäristika. Detta är både empiriskt och teoretiskt riktigt (nyliberaler kallar det för jämviktsarbetslöshet eller naturlig arbetslöshet). Problemets kärna består, förenklat uttryckt, däri att all ekonomi också uttrycker en social relation varav kapitalismen är den specifika formen för arbetets och kapitalets sociala relation under ifrågavarande produktionsbetingelser. Och arbetslösheten bestäms här (återigen grovt förenklat) av relationen mellan utbudet på arbetskraft och utbudet av kapital d.v.s. produktionsmedel. Om utbudet av produktionsmedel motsvarar den med vilken hela arbetskraften kan sysselsättas innebär det att den sociala relationen mellan arbete och kapital också kommer att förändras eftersom styrkeförhållandet mellan arbetare och arbetsköpare (i dessas roll som kapitalets företrädare och/eller personifiering) förändras på ett sätt sådant att det hotar den kapitalistiska tillväxten eller till och med på så sätt att det hotar själva den kapitalistiska relationen mellan arbete och kapital, vilken bygger på den senares övertag gentemot den förra. Både arbete, och avsaknaden av arbete kan användas som sätt att upprätthålla den för kapitalismen nödvändiga maktbalansen mellan klasserna. För full sysselsättning krävs en betoning av kontroll genom arbete, vilket är långt svårare än kontroll genom arbetslöshet, eftersom kapitalet då hamnar i en problematisk beroendesituation gentemot arbetskraften, eftersom utbudet av kapital riskerar att överstiga utbudet av arbetskraft och på så vis lätt slår över i en långvarig stärkning av arbetets förhandlingsposition med större löneandel och pressade vinstandelar som följd. Därför kan en full sysselsättning endast uppstå tillfälligt eller för kortare perioder i en kapitalistisk ekonomi (perioden efter andra världskriget bör här betraktas som ett specialfall). Arbetslöshetens problem är alltså, och detta diskuterar sällan partiernas representanter, maktbalansen mellan klasserna (även om den borgerliga arbetslinjen med fördel kan tolkas utifrån detta perspektiv).

2. Mot bakgrund av ovanstående framstår det som än mer problematiskt att debatten till övervägande del förs i kvantitativa termer -i procent och tusental. Arbetslöshetens verkliga dilemma är nämligen kvalitativt. Kvalitén på jobben och även kvalitén på arbetslösheten har betydelse. Båda måste försämras argumenterar regeringen med stöd av neoliberal teori. Resonemanget liknar det jag för; genom att försämra kvalitén på jobben och genom att samtidigt göra det jobbigare att vara arbetslös vill regeringen stärka kapitalet och försvaga arbetet så att kapitalet klarar av en högre sysselsättningsgrad med bibehållen maktbalans. Det väsentliga är alltså inte hur stor procent av arbetskraften som tas till vara utan vilken maktbalans det implicerar, vilket även eller kanske till och med till en övervägande del, beror av kvalitativa faktorer. Så om sysselsättningen ökar till följd av en större andel osäkra anställningar under usla arbetsvillkor, i branscher vilka ger en svag förhandlingsposition på arbetsmarknaden (läs RUT -tjänster och dyl.), så kommer det att försvaga dessa grupper och alltså också arbetarklassen i stort, på samma sätt som arbetslöshet och försämringar av socialförsäkringarna försvagar arbetarnas förhandlingsposition som klass. Jag syftar här inte på någon abstrakt maktbalans, även om klassbegreppet ofta tenderar att framstå som diffus i verkligheten, utan på den faktiska möjligheten för stora grupper att driva igenom krav, t.ex. för löneökningar eller anställningsvillkor, arbetsmiljö, o.s.v. och att göra sig gällande i samhället.

För att sammanfatta inläggets huvudsakliga argument så bör arbetslöshet och sysselsättning diskuteras i kvalitativa termer om det skall beröra dess verkliga kärna. I övrigt finns det givetvis mycket mer att säga och skriva och tycka om arbetslöshetsproblematiken men det hör hemma i ett annat forum än bloggens. Vakant är t.ex. den människosyn och ambitionsnivå som RUT- politiken implicerar och en närmare diskussion om ungdomsarbetslöshet samt en hel del andra aspekter av inlägget vilka inte behandlats här. Jag har alltså anledning att återkomma till ämnet.