Arbetarparti, arbetareparti och det socialdemokratiska valnederlaget

De s.k. Nya moderaterna (vilka tidigare gick under namn som moderaterna samlingspartiet,
allmänna valmansförbundet, högerns riksorganisation, och högerpertiet) säger sig nu också vara Sveriges nya arbetar-parti och de har även varit djärva nog att kalla sig för Sveriges enda arbetarparti. Det sista kanske åtminstone nominellt stämmer, då det socialdemokratiska arbetarepartiet, alltså kallare sig för arbetare-parti. Det kan verka som en obetydlig skillnad på om man väljer att skriva arbetare eller arbetar, men det förra syftar på arbetare som grupp och det senare på alla som i någon mening arbetar. Moderaternas definition på arbete tycks vara allt som ger pengar och är någorlunda legitimt. Definitionen är problematisk ur ett politisk teoretiskt perspektiv eftersom alla som utför någon form av jobb vilket inte betalas i någon annan form än i pengar definieras bort. Om jag snickrar på huset, är självförsörjande, eller om jag driver ett eget företag som går med förlust o.s.v. så är detta inte arbete enligt denna definition. På samma sätt blir en som spelar datorspel en arbetare i samma stund som denne får betalt (liksom en professionell fotbollsspelare) medans den som spelar obetalt är en slacker. Denna definition av arbete är alltså inte bara absurd utan även klumpig och oanvändbar.

Det jag försöker komma till är att arbete alltid är någonting konkret och att termen i sig är en abstraktion. Denna abstraktion, arbete, är nödvändig för att vi ska kunna tala om det i en allmän form. Istället för "hon målar huset" och "han sitter i kassan på konsum" och liknande kan vi säga att "de arbetar", fastän de i praktiken gör helt olika saker under helt olika villkor. Och det som gäller för arbete gäller också för arbetare som klass, d.v.s. det är en abstraktion. I praktiken är det ofta svårt att dra en tydlig gräns mellan vem som är arbetare och vem som inte är det, eftersom det alltid är någonting konkret och som sådant undflyr varje försök till en fast definition.

Det som då skiljer det arbete som utförs av någon som arbetar som montör på ett företag från den som sitter i styrelsen i samma företag är den sociala positionen dessa olika arbeten implicerar, vilket framförallt manifesterar sig i hur de avlönas. Eller för att uttrycka sig annorlunda; de har olika relation till kapitalet, eller snarare i kapitalet, vilken gör att de avlönas olika. Den ena får betalas som en del av kapitalet, medan den andra betalas med en del av profiten på den förras bekostnad. Konkret uttryckt: arbetaren är den som exploateras i sitt skapande. Den viktiga poängen är här att kapitalet är en social relation, och att vem som är arbetare och kapitalist och hur alla dem där emellan skall bedömas, är en social fråga om vem som får vad.

Att driva en politik för arbete betyder ingenting. Det är en plattityd och truism. Men att driva en politik för arbetare kräver att man har någon idé om vilka dessa arbetare är och vad som förenar dem. Redan på Marx tid var distinktionen mellan arbetare, kapitalister, jordägare och alla där emellan i praktiken nästan omöjlig. Dessa kategorier förekommer i verkligheten mycket sällan i ren oblandad form. Och så är det än mer idag. Men det betyder inte att vi ska sluta tala om arbetare, precis som vi alltid har talat om arbete. Det betyder dock att det blir svårare att formulera en politik för arbetarklassen. Och det är här som jag tror att Socialdemokratin har misslyckats, liksom även vänsterpartiet i viss mån. Frågan som dessa partier måste ställa sig är; vilka är arbetarklassen och vad ligger i deras intresse. Dessa är fundamentala frågor för en arbetarrörelse värd namnet!