De borgerliga sykofanternas parad

En liten kort fundering före dagens andra kaffekopp: Kanske ligger det politiska, läs borgerliga, i vetenskapliga antaganden om Rational choice och andra förenklade antaganden om människor och mänskligt beteende, inte i människosyn, utan i just de ytliga förenklade antaganden de bygger på? Den typ av vetande som baseras på dylika antaganden blir oundvikligen även den ytlig och i många fall truismisk på gränsen, eller lika ofta över gränsen, till meningslös. Denna typ av vetenskap, som t.ex. den nationalekonomiska består av till stor del, kan därför inte på ett meningsfullt sätt problematisera samhälleliga och sociala relationer, vilket inte bara gynnar en borgerlig samhällsordning, utan makten i allmänhet.

Arbetarparti, arbetareparti och det socialdemokratiska valnederlaget

De s.k. Nya moderaterna (vilka tidigare gick under namn som moderaterna samlingspartiet,
allmänna valmansförbundet, högerns riksorganisation, och högerpertiet) säger sig nu också vara Sveriges nya arbetar-parti och de har även varit djärva nog att kalla sig för Sveriges enda arbetarparti. Det sista kanske åtminstone nominellt stämmer, då det socialdemokratiska arbetarepartiet, alltså kallare sig för arbetare-parti. Det kan verka som en obetydlig skillnad på om man väljer att skriva arbetare eller arbetar, men det förra syftar på arbetare som grupp och det senare på alla som i någon mening arbetar. Moderaternas definition på arbete tycks vara allt som ger pengar och är någorlunda legitimt. Definitionen är problematisk ur ett politisk teoretiskt perspektiv eftersom alla som utför någon form av jobb vilket inte betalas i någon annan form än i pengar definieras bort. Om jag snickrar på huset, är självförsörjande, eller om jag driver ett eget företag som går med förlust o.s.v. så är detta inte arbete enligt denna definition. På samma sätt blir en som spelar datorspel en arbetare i samma stund som denne får betalt (liksom en professionell fotbollsspelare) medans den som spelar obetalt är en slacker. Denna definition av arbete är alltså inte bara absurd utan även klumpig och oanvändbar.

Det jag försöker komma till är att arbete alltid är någonting konkret och att termen i sig är en abstraktion. Denna abstraktion, arbete, är nödvändig för att vi ska kunna tala om det i en allmän form. Istället för "hon målar huset" och "han sitter i kassan på konsum" och liknande kan vi säga att "de arbetar", fastän de i praktiken gör helt olika saker under helt olika villkor. Och det som gäller för arbete gäller också för arbetare som klass, d.v.s. det är en abstraktion. I praktiken är det ofta svårt att dra en tydlig gräns mellan vem som är arbetare och vem som inte är det, eftersom det alltid är någonting konkret och som sådant undflyr varje försök till en fast definition.

Det som då skiljer det arbete som utförs av någon som arbetar som montör på ett företag från den som sitter i styrelsen i samma företag är den sociala positionen dessa olika arbeten implicerar, vilket framförallt manifesterar sig i hur de avlönas. Eller för att uttrycka sig annorlunda; de har olika relation till kapitalet, eller snarare i kapitalet, vilken gör att de avlönas olika. Den ena får betalas som en del av kapitalet, medan den andra betalas med en del av profiten på den förras bekostnad. Konkret uttryckt: arbetaren är den som exploateras i sitt skapande. Den viktiga poängen är här att kapitalet är en social relation, och att vem som är arbetare och kapitalist och hur alla dem där emellan skall bedömas, är en social fråga om vem som får vad.

Att driva en politik för arbete betyder ingenting. Det är en plattityd och truism. Men att driva en politik för arbetare kräver att man har någon idé om vilka dessa arbetare är och vad som förenar dem. Redan på Marx tid var distinktionen mellan arbetare, kapitalister, jordägare och alla där emellan i praktiken nästan omöjlig. Dessa kategorier förekommer i verkligheten mycket sällan i ren oblandad form. Och så är det än mer idag. Men det betyder inte att vi ska sluta tala om arbetare, precis som vi alltid har talat om arbete. Det betyder dock att det blir svårare att formulera en politik för arbetarklassen. Och det är här som jag tror att Socialdemokratin har misslyckats, liksom även vänsterpartiet i viss mån. Frågan som dessa partier måste ställa sig är; vilka är arbetarklassen och vad ligger i deras intresse. Dessa är fundamentala frågor för en arbetarrörelse värd namnet!

Om arbetslöshet (och sysselsättning)

Debatten kring arbetslöshet och sysselsättning tenderar att vara en aning enfaldig och vill jag även hävda: är en skendebatt med en kvasiproblemformulering. Den uppmärksamme borde t.ex. ha observerat hur denna valrörelse präglas av en närmast identisk diskussion om arbetslöshet i allmänhet och ungdomsarbetslöshet i synnerhet som den under förra valrörelsen. Arbetsdelningen är här ungefär densamma: oppositionen anklagar regeringens arbetslöshetsmått för att undervärdera den verkliga arbetslösheten. Skillnaden är att oppositionen nu leds av de röd-gröna och regeringen av de grå-blåa (eller i vilka kulörer alliansens politik skall målas?). Debatten rör sig dock enbart på ytan, vilket tenderar att premiera vissa typer av argument och positioner och då bl.a. en diskussion om arbetslöshet och sysselsättning som i huvudsak fokuserar på dålig och/eller bristfällig statistik (all statistik utgår från generaliseringar och är därför per definition bristfällig). Arbetslöshetsdebatten är intressant eller kanske snarare beklämmande, av framförallt två anledningar:

1. Arbetslösheten, eller missbruket och icke-bruket av arbetskraft, är den kapitalistiska marknadsekonomins stora paradoxer. Samtidigt som denna typ av ekonomi berömmer sig av att vara effektiv vad gäller resursallokering så är en konstant arbetslöshet en del av dess ständiga karaktäristika. Detta är både empiriskt och teoretiskt riktigt (nyliberaler kallar det för jämviktsarbetslöshet eller naturlig arbetslöshet). Problemets kärna består, förenklat uttryckt, däri att all ekonomi också uttrycker en social relation varav kapitalismen är den specifika formen för arbetets och kapitalets sociala relation under ifrågavarande produktionsbetingelser. Och arbetslösheten bestäms här (återigen grovt förenklat) av relationen mellan utbudet på arbetskraft och utbudet av kapital d.v.s. produktionsmedel. Om utbudet av produktionsmedel motsvarar den med vilken hela arbetskraften kan sysselsättas innebär det att den sociala relationen mellan arbete och kapital också kommer att förändras eftersom styrkeförhållandet mellan arbetare och arbetsköpare (i dessas roll som kapitalets företrädare och/eller personifiering) förändras på ett sätt sådant att det hotar den kapitalistiska tillväxten eller till och med på så sätt att det hotar själva den kapitalistiska relationen mellan arbete och kapital, vilken bygger på den senares övertag gentemot den förra. Både arbete, och avsaknaden av arbete kan användas som sätt att upprätthålla den för kapitalismen nödvändiga maktbalansen mellan klasserna. För full sysselsättning krävs en betoning av kontroll genom arbete, vilket är långt svårare än kontroll genom arbetslöshet, eftersom kapitalet då hamnar i en problematisk beroendesituation gentemot arbetskraften, eftersom utbudet av kapital riskerar att överstiga utbudet av arbetskraft och på så vis lätt slår över i en långvarig stärkning av arbetets förhandlingsposition med större löneandel och pressade vinstandelar som följd. Därför kan en full sysselsättning endast uppstå tillfälligt eller för kortare perioder i en kapitalistisk ekonomi (perioden efter andra världskriget bör här betraktas som ett specialfall). Arbetslöshetens problem är alltså, och detta diskuterar sällan partiernas representanter, maktbalansen mellan klasserna (även om den borgerliga arbetslinjen med fördel kan tolkas utifrån detta perspektiv).

2. Mot bakgrund av ovanstående framstår det som än mer problematiskt att debatten till övervägande del förs i kvantitativa termer -i procent och tusental. Arbetslöshetens verkliga dilemma är nämligen kvalitativt. Kvalitén på jobben och även kvalitén på arbetslösheten har betydelse. Båda måste försämras argumenterar regeringen med stöd av neoliberal teori. Resonemanget liknar det jag för; genom att försämra kvalitén på jobben och genom att samtidigt göra det jobbigare att vara arbetslös vill regeringen stärka kapitalet och försvaga arbetet så att kapitalet klarar av en högre sysselsättningsgrad med bibehållen maktbalans. Det väsentliga är alltså inte hur stor procent av arbetskraften som tas till vara utan vilken maktbalans det implicerar, vilket även eller kanske till och med till en övervägande del, beror av kvalitativa faktorer. Så om sysselsättningen ökar till följd av en större andel osäkra anställningar under usla arbetsvillkor, i branscher vilka ger en svag förhandlingsposition på arbetsmarknaden (läs RUT -tjänster och dyl.), så kommer det att försvaga dessa grupper och alltså också arbetarklassen i stort, på samma sätt som arbetslöshet och försämringar av socialförsäkringarna försvagar arbetarnas förhandlingsposition som klass. Jag syftar här inte på någon abstrakt maktbalans, även om klassbegreppet ofta tenderar att framstå som diffus i verkligheten, utan på den faktiska möjligheten för stora grupper att driva igenom krav, t.ex. för löneökningar eller anställningsvillkor, arbetsmiljö, o.s.v. och att göra sig gällande i samhället.

För att sammanfatta inläggets huvudsakliga argument så bör arbetslöshet och sysselsättning diskuteras i kvalitativa termer om det skall beröra dess verkliga kärna. I övrigt finns det givetvis mycket mer att säga och skriva och tycka om arbetslöshetsproblematiken men det hör hemma i ett annat forum än bloggens. Vakant är t.ex. den människosyn och ambitionsnivå som RUT- politiken implicerar och en närmare diskussion om ungdomsarbetslöshet samt en hel del andra aspekter av inlägget vilka inte behandlats här. Jag har alltså anledning att återkomma till ämnet.

 

Annons

Innan jag fortsätter med de verkliga inläggen vill jag bara uppmärksamma den eller de som till äventyrs läser detta att författaren med ljus och lyckta söker en adekvat anställning. Därför följer här en utannonsering av mina tjänster:

PSVENSSON ORDNAR SAKEN

Psvensson söker allt. Psvensson är alltid redo.

SÖKER NI NÅGON

Att ordna era affärer? – Att sköta er rörelse? – att gå ut med hunden? - att mörda er tant?

PSVENSSON ORDNAR SAKEN

GÄRNA LAGBROTT

Vad ni vill ha gjort*

*Psvensson ansvarar inte för det utförda arbetets kvalité och förbehåller sig rätten att neka att utföra arbetsuppgifter och att arbeta under former vilka Psvensson bedömer som oförenliga med god smak och sed.

Till medelmåttans lov (eller: Om bloggande)

Jag har länge låtit den här bloggen förfalla. Det är inte för att jag inte har något att skriva, utan för att jag inte har tagit mig den tid som krävs, och framförallt på grund av prestationsångest. Eller omvänt; på grund av en rädsla att göra bort mig genom att skriva en massa strunt som jag sedan ångrar. Men egentligen är det en fåfäng och dum rädsla. Vad gör det om jag skriver något dumt på en anonym blogg som ingen läser? Enligt Montaigne säger alla dumheter ibland - det är först då man börjar ta sina egna dumheter på allvar som det börjar gå illa. Medelmåttigheten, varav pinsamma misstag och förnedring är en oundviklig del, skall inte föraktas. Tvärtom skall man vara stolt och glad över att vara mänsklig. Kallade sig inte Jesus för människosonen? Och led han inte och blev förnedrad som oss andra? Till skillnad från de flesta av oss medelmåttor, blev han i och för sig ihågkommen och hyllad efter sin död. Men kanske vägs det upp av att han gjordes till ursäkt för- och motivering till, en lång rad av historiens grymmaste brott. Sådant slipper vi medelmåttor oftast undan till det relativt låga priset av en anonym och obemärkt hädangång. Hur som helst. Medelmåttans kvalitéer och erfarenheter är av absolut nödvändighet om man skall förstå och göra sig förstådd med andra människor, vilka ju till en övervägande del består av andra människor utan någon utmärkande medfödd talang (genierna är en försvinnande liten minoritet genom historien). Så istället för att skämmas för det idiotiska som jag till äventyrs låter skriva ner och offentliggöra, så skall jag vara glad och stolt över mina fel och brister, eftersom de, inte bara är en del av att vara människa, utan också därför att jag genom dem och de erfarenheter de ger mig, gör att jag kan förstå och kommunicera med andra människor. Kort sagt manar det till en viss ödmjukhet inför livet och dess utmaningar och i förhållande till sina medmänniskor. Och som det heter; högmod går före fall (vilket kanske ett övermått av ödmjukhet - självhat - också gör). Därför är också en karaktär som exempelvis George Castansa, en verklig hjälte, till skillnad från t.ex. (agent) Dale Cooper, vars karaktär förvisso är eftersträvansvärd som förebild, men han är ett fantasifoster som inte behöver ställas för de problem och utmaningar som vi medelmåttor möter. Livets problem reduceras för Cooper till en rad kuriositeter, som konstiga mordfall o.s.v., vilka inte är relevanta för oss vanliga (och kanske vågar man tillägga, verkliga) människor. Cooper, till skillnad från Castansa bemästrar och tämjer inte den verklighet vi lever i. För att vara relevant måste man alltså konfronteras med samma problem och utmaningar som alla andra obegåvade och för att kunna förstå och kommunicera med andra människor måste man alltså själv dela deras erfarenhet av medelmåttighet vilket alltså är liktydigt med misslyckanden och förnedring. Genom att skriva dumheter som jag ångrar kommer således min trovärdighet bara att öka. Dessutom, som Stirner påpekar, så finns det ingen anledning att göra sig till slav under sina egna åsikter. Jag förbehåller mig rätten att revidera och förneka mig själv -jag står nämligen fri även ifrån mig själv!

Men för att förstå mig själv krävs kanske mer än den skuggbild som tecknas på andra av mitt eget bleka sken. Jag måste göra mig själv till mitt eget studium. Man kan då fråga sig nyttan av att studera sig själv? Det enkla svaret är att jag, åtminstone fram till min död, måste leva med mig själv (och kanske även vara död med mig själv i evigheten). Det kan då vara föredelaktigt att känna sig själv och känna sig själv väl. Montaigne, som kanske kan beskrivas som den första bloggaren (om nu Pascal ska betecknas som den första twittraren), skriver någonstans att den som enbart går igenom sig själv i tanken eller muntligt aldrig kan tränga ner på djupet. Det är först då man gör sig själv till sitt studium och reflekterar sig själv i skrift som de djupare nivåerna öppnar sig. "Genom att måla mitt porträtt för andra har jag målat mig med ljusare färger än mina ursprungliga." Och det är detta som måste vara motivet med den här bloggen; att studera mig själv. Och eftersom jag är mer än min egen fysiska lilla person, kan dessa studier mycket väl leda in mig på till synes ovidkommande ämnen vilka dock är en del av världen som jag upplever den. Det skumma återsken det ger i mig. Men vad som verkar än troligare mot bakgrunden av mina tidigare alster blir detta en blogg om våndan av att starta en blogg…

!!!

Jag måste å det starkaste invända mot mitt tidigare blogginlägg. Det är både infantilt och högtravande. Men så är det; mitt idag vederlägger ständigt mitt igår. Så jag använder alltså min rätt att inte stå för vad jag skrivit, vilket jag aldrig tänker göra, alltså stå för allt idiotiskt jag häver ur mig. Det skulle ju gör mig lika dum som mina uttalanden. Jag står över sådant! Jag ville bara inflika detta och meddela att jag kanske kommer skriva här snart. Således: På återseende!

Dessa ändlösa rymders eviga tystnad förfärar mig

Liksom den fromme Blais Pascal en gång utropade vad som nu är titeln på mitt inledande inlägg, så förfäras även jag då jag blickar ut över cyberrymdens kakofoni av oförnuft och gallimatias. Det finns en avsaknad och en brist, ett tomrum som väntar på att fyllas. Därför har jag skapat detta forum där förnuftet och tanken kan fira triumfer mitt ibland detta inferno av oförnuft och tanklöshet. Nu har jag bara att invänta inspirationen, för att sedan stöta i intellektets basun och öppna de sju inseglen till visdomen!